2 år sedan...

....du lämnade oss. Du skulle bara veta hur mycket jag saknar dig, dina och mina stunder tillsammans, när vi pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Du och jag hade ofta diskussioner och var inte alltid överäns men ändå visste vi var vi hade varandra. Jag saknar dina kommentarer och komplimanger som du ofta gav. Jag kan se och höra dig framför mig hur du idag hade sagt åt mig, -Vad snygg du är, vad smal du har blivit! och verkligen menat det. För en sak visste man och det är att det du säger menar du verkligen. Jag önskar så att du varit med idag och se allt vi har jag och min lilla familj, ja Brita, vi är faktiskt en familj nu, lilla Alice har kommit till oss och jag är faktiskt lite besviken på dig, du lovade att den dagen jag hade fått barn skulle du vara barnpiga. Tänk vad stolt du hade varit över lilla Alice, du kan tro att hon är lik dej, där hade du haft någon att tampas med :) lika envis, medveten och med ett jäkla humör precis som du, till och med virveln i håret i nacken har hon fått efter dej. Ni hade älskat varandra, så mycket saker Alice hade haft att titta på hos dej, Alice är konstintresserad kan du tro. Så fort man går förbi en tavla pekar hon på den och vill känna på den, precis som du! Ja, det sägs ju att en låga släcks medan en annan tänds men du lever verkligen kvar genom Alice. Du är ständigt med oss och jag tänker ofta på dig och saknar dig väldigt mycket. Jag är så glad för den tiden vi fick tillsammans, du delade verkligen med dej av livet, du gav aldrig upp du kämpade in i det sista och verkligen levde livet. Ingenting hejdade dej, minns den gången som vi var och campade i Falsterbo, jag mamma och Mats. Du ringde på Mats mobiltelefon och undrade vad vi gjorde, vi var och campa och du blev lite sur och undrade varför inte du blivit tillfrågad att följa med. Det var inte mer med det, vi körde in till affären för att handla och fick stanna i rondellen för bussen, och vem ser inte jag på bussen om inte dej. Så vi fick snabbt stopp på bussen och ut med käringen :) Sedan var du med oss och grillade på kvällen och sedan fick Mats köra dej hem, det blev liksom alltid i slutändan som du ville! Jag minns sista gången vi träffades på Hospice du satt i din säng och man såg på dej att du inte mådde särskilt bra, men ändå höll du skenet uppe. Du tog fram en inredningstidning och bad mig titta på de sidor som du vikt. Det var allt från soffor till helt nya kök och kuddar och mattor, det mesta gick i ljusa färger och så sa du, vad tycker du om dessa grejorna Jennie, jo det är fina saker allt, vi hade ju konstigt nog ganska lik smak du och jag, så sa du, -Jennie, när jag kommer hem skall jag byta ut allt och köpa nytt, ljust och fint, tror du det blir bra? Absolut, tror jag det Brita. Innerst inne visste både du och jag att du aldrig skulle komma hem igen, men inget stoppade dig, hela tiden var det något nytt projekt på gång och du hade drömmar. Du är min IDOL Brita, det skall du veta. Det känns skönt att du inte är ensam utan att du har Snäckan vid din sida, jag tror absolut att ni har det helt underbart tillsammans ni bara sitter och "skrattar" åt varandra dagarna i enda i ditt ljusa nya hem, och tittar ner och bevakar oss här på jorden.